Jag följer TV-programmet Robinson på TV4 med mina två äldsta barn, som är 13 och 11 år, och det är riktigt roligt. Tillsammans diskuterar vi det som händer.  Vi får möjlighet att prata om och reflektera kring gruppdynamik, vad som är rätt och fel i mänskliga möten och vad en god ledare bör göra, eller inte göra. Dessutom har mina studier i psykologi och ledarskap gett mig insikter som jag nog inte haft förut och det gör att jag ser på saker och ting med nya ögon.

De flesta har säkert kommit i kontakt med programmet någon gång i sitt liv, men för er som inte gjort det så börjar jag med en kort sammanfattning av programidén. Sedan ska vi analyser beteenden.

Robinson på någon minut

Psykologer och andra med erfarenhet av gruppsykologi väljer ut cirka 20 personer som ska få tävla i överlevnad och socialt spel på en ö. Endast en person kan vinna tävlingen, men man tävlar inledningsvis i lag. Varje vecka genomförs ett antal tävlingar, där den viktigaste handlar om vilket lag som ska komma till ö-råd och rösta ut en deltagare. Det är genom ö-råden som antalet deltagare sakta minskar.

Det grundläggande upplägget är smart för den som vill studera gruppdynamik och sociala processer då:

  1. Individerna som väljs ut som deltagare väljs på ett sådant vis att gruppdynamiken bli utmanande redan från början.
  2. Ingen formell ledare utses i grupperna innan tävlingen börjar, eller senare. Det borgar för en tuff inledningsfas där alla söker sin roller och många slåss om att vara herre på täppan.
  3. Tävlingarna som genomförs mellan utröstningarna kan ge gruppen eller enskilda individer fördelar. Många av tävlingarna är fysiska eller gynnar personer med starkt psyke, vilket på något vis ligger i linje med ”överlevnadstänket” som finns i programmet. Men utröstningen som görs vid varje ö-råd, av deltagarna själva, blir en mycket komplex historia som bland annat avgörs av förmågan att skapa allianser; fysisk förmåga grundat på om man är en belastning eller tillgång; om man är ett hot och möjlig slutsegrare och också på hur allmänt populär man är i sin grupp.
  4. Så tillsätter man en katalysator i soppan genom att ge deltagarna lite mat och enkla livsförhållanden – de sover under bar himmel. Dessutom utformas tävlingarna så att det är lätt att skapa syndabockar och hjältar.

Det som varit mest intressant så här långt har varit våra diskussioner, och mina egna reflektioner, kring två starka individer: Nick och Carolin.

Nick och Carolin är fysiska praktexemplar med muskulösa kroppar som placerar dem bland några promille av befolkningen, åtminstone utseendemässigt. Carolin är i 45-års åldern, medan Nick passerat 50. De tycker nog själva också att de har ett mycket starkt psyke och vill uppenbarligen ha en ledande roll i de flesta sammanhang. Som grädde på moset hamnade båda i samma lag.

Vi har alltså mogna människor med stor livserfarenhet; stor fysisk förmåga; vilja att leda och en, enligt egen utsago, god förmåga att prestera under press. I någon mening vore de uppenbara kandidater för att bli så väl formella som informella ledare i gruppen. Men båda har misslyckats totalt. Nick var den första som blev utröstad och Carolin är långt ifrån populär och riskerar nog att åka ut den här veckan.

Det vore lätt att måla upp Nick och Carolin som två tuppar och förvänta sig att de skulle slås mot varandra, men så var det inte. Tvärtom så verkade de komma väldigt bra överens. Det är i relationen till de övriga i gruppen problemen uppstår.

Låt oss vrida och vända lite på de här och se om det finns något vi kan lära.

Jag kommer fortsättningsvis vara ganska kritisk till Nick och Carolins beteenden och i det sammanhanget så kan det vara viktigt att förstå att jag aldrig träffat någon av dem och jag har ingen aning om hur de fungerar i andra sammanhang. Det jag skriver här baseras endast på det jag sett på TV. Det ger förmodligen inte en rättvisande bild av vare sig Nick eller Carolin.

Min främsta reflektion är att Nick och Carolin agerar i ett typiskt transaktionellt ledarskap och de utövar det ledarskapet genom att klaga. Nick hade en hel del andra brister förutom det i sitt beteende, men det som gör Nick och Carolin väldigt lika är just det de kallar sin rättframhet och ärlighet. De är öppna med det som de tycker är fel och det som de tycker behöver ändras. Och när de väl ventilerat sin åsikt står de för den och jobbar för att befästa den och få den accepterad.

Det intressanta är att deras beteende så tydligt visar på flera svagheter med det transaktionella ledarskapet. Låt oss ta ett exempel: Carolin tycker en av de äldre deltagarna varit lat en dag.  Hon är öppen med det och säger det till sin lagkamrat. Som vi nog kunde förvänta oss så blir han sur. Det leder till personliga konflikter och att den här personen känner sig mindre delaktig i teamet under en period. Han måste dessutom avsätta energi, vilket han hade brist på innan och det var också en av orsakerna till att han slöade, på att hantera konflikten. Resultatet blir att den här personen snarare fortsätter prestera svagt, än tvärtom. Carolins gnällande ger honom inte heller någon möjlighet att, på ett enkelt sätt, bli delaktig i någon aktivitet kommande dag. Carolins klagan är alltså inte alls framåtriktad egentligen. Dessutom, om nu lathet skulle vara en djupt liggande egenskap hos denne äldre herre, finns det någon som tror att en ordentlig tillsägelse skulle ändra detta beteende för evig framtid? Knappast!

Forskning visar att det är svårt att nå framgång med negativ feedback och att det är svårt att nå förbättring genom att angripa människors svaga punkter. I stället kan det vara en självförstärkande negativ spiral man kliver in i, vilket årets Robinson visar. Det beror dels på att vissa beteenden sitter hårt rotat i människor, det är svårt att ändra beteenden rent allmänt, och sannolikheten att man ska kunna förbättra en persons svaga sidor är ganska liten. Dessutom, om man ändå vill försöka, så visar exempelvis forskning och erfarenhet kring kognitiv beteendeterapi på vikten av att jobba med önskat beteende för att få framgång. Att klaga och peka på brister ger väldigt lite. Forskningen visar också att behovet av att förstärka och kommunicera önskat beteende dessutom är större i gruppsammanhang (det får bli ett eget inlägg, men att påverka en grupp är mer komplext än att påverka en individ). Att vissa personer använder sina vinnande beteenden inom de områden de är duktiga stärker gruppen mer än att samma individer jobbar individuellt med att förbättra sina svagheter. Allra sämst i ett gruppsammanhang är att människor öppet får utstå kritik.

En organisation kan välja att fokusera på att arbeta bort negativa beteenden och ageranden, eller fokusera på att förstärka de beteenden som är önskvärda. Det är svårt att i någon stor omfattning göra både och vilket programmet visar. Efter att Nick och Carolin trätt med någon om ett oönskat beteende har de svårt att växla till goda ledare och de som de trätt med ställer inte upp på ledarskapet.

Så, åter till Robinson. Vi har alltså två starka individer som säger sig vilja leda gruppen och som vill bli vinnare i årets tävling. Båda använder sina fysiskt imponerande framtoning och sin intellektuella kapacitet på att påtala andras fel och brister.

Har de fel när de identifierar bristerna? Nej, inte nödvändigtvis!

Är de delaktiga i att skapa problemen och accelerera dem? Absolut!

Gör de laget starkare? Inte alls!

Är de rättframma och ärliga? Ja!

Står de för en öppen dialog? Ja, men som vi varit inne på hela tiden så leder dialogen ingen vart!

Det som gör det här extra intressant är att Robinson mer är som ett idrottsevenemang än en arbetsplats. Av någon anledning så har de flesta lättare att köpa att exempelvis Norges skiddamer förmodligen inte blivit så bra bara beroende på att man skällt på dem hela tiden. Eller att ledarna bara stått på sidan som betraktare och kommenterat, i efterhand, vad man tyckte var tveksamt agerande i träning och tävling. Nej, inom idrotten är det nog lättare för de flesta att tänka sig att ledarbeteenden som ger energi, tar tillvara starka sidor och skapar välfungerande grupper förmodligen är bättre än motsatsen. Och de flesta tror nog att ledarna försöker göra det lätt för sina idrottskvinnor att lyckas med viktiga beteenden. Trots det så faller alltså två av deltagarna i ett rejält potthål och beter sig som om de gått en 50 år gammal befälsutbildning.

Intressant, men lite märkligt om ni frågar mig.